By Francesca Vincentie (via Are We Europe)
*SVENSK ÖVERFÖRING NEDAN
A new music festival in the north of Sweden is fuelling the renewed, intergenerational interest in native cultures and languages.
I wake up, confused by my surroundings until I am reminded where I am by a loud snore coming from the bed underneath me. A voice on the intercom informs us that while we were asleep, the train hit a moose which caused a two hour delay. Being accustomed to travelling in this corner of the world, I am not surprised—not by the delay nor the moose slaughter.
After 26 hours on the train from Copenhagen, I finally arrive at my destination: the arctic town of Gällivare. My uncle picks me up, jokes about my sore butt-cheeks and emphasizes the fact that I live too far away from the all good stuff in the north of Sweden.
For the past two years, I’ve been working on a storytelling music project, exploring my mixed origins from snowy pine tree forests of Sweden on one side and the tropical rainforests of Indonesia on the other. Through the project, I dove into my heritage and discovered the language spoken by my grandparents—Meänkieli, a minority language connected to the region around Torne River Valley in the north of Sweden.
The Meänkieli community had welcomed me with open arms, eager to share their knowledge with me about musical traditions such as instrumentation, tonality, themes in songs, the traditional singing style, klämsång, and Meänkieli’s stretched political situation. But despite the warm welcome, the project also made me question if I really was entitled to be a part of this rich heritage, since I don’t speak the language (yet).
The purpose of my stay in the north this time was to visit and perform at the Gällivare Minoritetspråkfestival—Gällivare Minority Language Festival. This festival was created with and for people with connections to the minority languages used in the region Gällivare: The different Sami languages, Finnish and Meänkieli. The festival was initiated by Julia Palo, Liza Påve and Markus Larsson who all grew up in families where one of their parents spoke one of the minority languages. But they don’t speak the language themselves.
This is a very common phenomen due to the school system in Sweden, which was efficiently reformed at the start of the 20th century, establishing Swedish as the dominant language while all other languages were strategically marginalized. The kids in the north were left without an education in their own mother tongues. The usage and knowledge of the Sami languages, Meänkieli and Finnish decreased and resulted in many people in the north belonging to these groups changing their last names to sound more Swedish, while experiencing a sort of rootlessness and shame of their heritage.
The language restriction was one out of many attempts from the Swedish government to make Sweden unitary—a political decision which led to race biological studies on northerners, marginalized voices and violation of indigenous rights still noticeable up to this day. For example the highly noticed “girjasmålet”, a struggle between the Swedish government and the Sami village Girjas about the villages rights to avail their own land.
Julia, Liza and Markus noticed how this history of colonization was also evident today, having sowed the seeds for an “us” and “them” mentality.However, they had also seen that there was a growing interest and curiosity amongst younger generations to learn more about their history. So in an attempt to “take back what had been lost”, the trio launched the Minority Language festival in 2018, which resonated positively among the citizens of Gällivare.
The idea was brought into reality with the help of many ambitious people helping out as volunteers—painting signs, fixing sound equipment, performing, cooking. Together they made the pilot version of the festival a great success with over 500 visitors, both old and young, and a traditional program schedule: Sami stories around the fire, carving workshops, Kantele performances, together with progressive performances melding traditional and contemporary expressions. One of the performing artists was Torbjörn Ömalm, who explores language and sound from a Meänkieli and forest-Sami cultural environment and interprets and performs the sound of Meänkieli on an electric guitar.
The good responses to the festival made it possible for a second, bigger edition the year after in 2019, where I now was headed. I entered the festival area instantly welcomed by multilingual words: “Bures boahtin! Tervetuloa! Välkommen! Buorisboahtem!”—Welcome. The program for the day is up and running and I am eager to learn and hear more. When it’s time for my own performance, my family is there with me (together with the little voice of doubt)—it was the first time for me to perform and sing on my heritage in a context like this! I take a deep breath and get on stage on shaky legs. It’s a sunny day and people start gathering around the stage. Inquisitive eyes are meeting mine, older people on the wooden chairs close to the stage, families on blankets drinking juice and eating karelska piroger, teenagers chilling in the back of the Lávvu. I tell my Meänkieli-speaking grandparents’ love story from the 1950s in the north of Sweden and sing my songs, encouraged by the audience with nods and smiles.
On the final evening of the festival, the artist Sara Marielle Gaup Beaska performs at the main stage. Together with her sister, she is yoiking—which is the Sami way of singing, and she tells us about the different philosophies, functions and importance of the yoik. As a finishing act Sara invites the audience to yoik with her. I try to imitate its dynamic range—dense, light, soft, loud, long and hopping vocal notes. First with hesitation. I look around to see everyone else in the Lávvu singing from the top of their lungs which makes me drop all tensions and let my voice out to blend with the rest.
Excited with the success of the festival, Julia Palo said that many people from older generations had expressed their gratitude for their initiative with phrases like: “Now we can die in peace.” She feels that the aim to preserve the minority languages has always existed among the citizens in Gällivare. “They just needed an initiative like ours to make it possible to strive together,” she said. Julia also highlighted that the festival was for everyone regardless of origin. They wanted to focus on the minority languages and the things connected to it, with the aim to overlook differences and unite the society of Gällivare.
Reflecting over Palo’s words, I realized that belonging to a minority community could be exhausting at times and is sometimes scary, to use your own identity and expression to strive for change. To surrender to the thought of your own subject as a political statement in the eyes of others. I feel it is important to have safe havens and platforms for people within their community to recharge, connect and learn more about each other. Gällivare minoritetspråkfestival was in my opinion this safe haven. I hope for it to be an annual event where it can grow bigger year by year, to have room for the region’s rich diversity. As Julia said: “We have a lot to be proud of and preserve together.”
This article is part of the Discover series, a collaboration between the Music Moves Europe Talent Awards and Are We Europe. This project is cofunded by the Creative Europe programme.
[SVENSK ÖVERFÖRING ]
Gällivare minoritetspråkfestival
Jag vaknar upp och försöker förvirrat lokalisera mig innan jag blir påmind vart jag befinner mig av en hög snarkning från slafen under mig. En sprakande radio går igång och informerar oss om att medan vi sov så krockade tåget med en älg vilket har orsakat en 2 timmars försening. Vilket inte förvånar mig alls. Varken älgslakten eller förseningen. Efter 2 timmars flygresa och 26 timmar i tåg hela vägen från Bryssel så når jag äntligen min slutdestination—Gällivare. Min farbror plockar upp mig på stationen och skämtar om mina bortdomnade skinkor och faktumet att jag numer bor alldeles för långt bort.
De senaste 2 åren har jag arbetat med ett musikaliskt berättarprojekt, utforskades min blandade bakgrund från Sverige och Indonesien. Projektet har lärt mig många saker och bland annat gjort mig mer medveten om mina farföräldrars historia och språket som de pratade när de var i livet—Meänkieli, ett minoritetsspråk kopplat till regionerna runt Tornedalen i norra Sverige. Gemenskapen runt språket hade välkomnat mig med öppna armar, ivrigt delat sin kunskap om musikaliska traditioner såsom tematik i låtar, det traditionella sångsättet “klämsång” och den politiska situationen kring språket. Trots det varma välkomnandet så hade mitt projekt också skapat mycket tvivel över om jag verkligen var berättigad att tillhöra detta, eftersom att jag själv inte pratar Meänkieli (ännu).
Orsaken till min hemvändning denna gång är för att besöka och uppträda på Gällivare Minoritetspråkfestival. En ny festival skapad av och för folk med koppling till Gällivares minoritetsspråk: de Samiska språken, Meänkieli och Finska. Initiativet till festivalen togs av Julia Palo, Liza Påve och Markus Larsson. Alla tre har gemensamt att deras föräldrar pratar något av minoritetsspråken, medan de själva inte gör det. Detta är ett vanligt fenomen sprunget ur en ny skolreform som infördes under 1920, där svenskan fastslogs som nummer ett och lämnade alla andra språk i Sverige strategiskt marginaliserade. Kidsen i norr blev utan undervisning i sina egna modersmål och sedan dess har användningen och kunskapen om Samiska, Meänkieli och Finska sakta dalat generation för generation. Detta resulterade i att många dels har bytt efternamn för att få ett mer “svenskklingande” efternamn, i kombination med avsaknad av kunskap om sin kulturella bakgrund och upplevelser av en slags rotlöshet och skam runt sitt ursprung.
Språkrestriktionerna var en av många tillämpningar från Svenska regeringen i en strävan att göra Sverige enhetligt—ett politiskt beslut som kantades av rasbiologiska studier på samer, tornedalingar och sverigefinnar, marginaliserade röster och överträdelser av urfolkskommissionen. Strukturer som än idag hänger kvar med exempel som det uppmärksammade “girjasmålet”, en fejd mellan svenska staten och samebyn Girjas om byns rättigheter att bruka dess egna landområden.
För Julia, Liza och Markus var den koloniala historien tydligt märkbar i form av polarisering—en vi och dom-mentalitet, och de upplevde även ett starkt intresse och vilja från yngre generationer att lära sig mer om sin historia. I en strävan att ta tillbaka det som gått förlorat, initierade Julia, Liza och Markus festivalen sensommaren 2018. Idén spred sig i samhället som en löpeld med positiv respons och hejarop. Även om ingen visste innan vad resultatet skulle bli och trots deras tighta budget så genomfördes idén tack vare ett gediget samarbete och frivilliga som hjälpte till att pussla ihop allt bit för bit—skyltmålning, fixande av ljudutrustning, framträdanden och matlagning. Tillsammans gjorde de första upplagan av festivalen till en succé med över 500 besökare och ett program bestående av både traditionella uttryck—Samiska sagor, finsk-romsk folkmusik, workshops i täljning. Kombinerat med progressiva framträdanden blandades traditionella och kontemporära uttryck—till exempel Torbjörn Ömalm, artist och doktorand i konstnärlig forskning som utforskar språk och ljud från en Meänkieli och skogssamisk kulturmiljö och även gör häftiga interpretationer av Meänkieli på elgitarr.
Festivalen fick gott gensvar vilket gjorde det möjligt för en andra, expanderad upplaga året därefter, vars jag nu var på väg med fjärilar i magen. Jag välkomnas till festivalområdet av en skylt med orden: “Bures boahtin! Tervetuloa! Välkommen! Buorisboahtem!”. Programmet för dagen är redan i full gång med många besökare. Jag deltar i så mycket jag bara kan, ivrig att lära mig mer och uppleva mer. När det är dags för mitt eget framträdande så är min släkt där med mig(tillsammans med den lilla rösten av tvivel)—mitt första framträdande i ett sånt här kontext, bitvis på Meänkieli! Jag skakar av mig nervositeten och kliver på scenen på skakiga ben. Det är en solig dag och folk börjar samlas runt scenen. Intresserade ögon möter mina, äldre sittandes på träbänkar nära scenen, familjer på filtar drickandes festis och ätandes karelska piroger, ungdomar hängandes längst bak i Lávvun. Jag berättar mina farföräldrars kärlekshistoria och sjunger mina sånger, mött av uppmuntrande nickningar och leenden från publiken.
Sista kvällen framträder Sara Marielle Gaup Beaska på stora scenen. Hon jojkar tillsammans med sin syster—vilket är ett samiskt röstuttryck, och berättar om olika filosofier, funktioner och betydelser för jojken. Som ett sista nummer bjuder Sara in publiken till att jojka med henne. Jag försöker att imitera dess dynamiska omfång—dovt, svävande, mjukt och rungande tillsammans med både långa och kvittrande toner. Först tvekandes. Jag tittar mig omkring och ser folk runt omkring sjunga från hjärtat vilket får mig att slappna av och med ett leende på läpparna, släppa ut min röst till att blandas med alla andras.
En tid efter festivalen intervjuade jag Julia Palo och frågade henne om arbetet med festivalen. Hon sa att många från äldre generationer hade uttryckt sin tacksamhet för deras initiativ med ord som “nu kan vi dö i frid”. Hon sa att hon trodde att det alltid funnits en vilja bland Gällivareborna att bevara språken, det behövde bara komma ett konkret initiativ att rikta energin till som enad trupp. Palo sa att anledningen till deras val att göra festivalen öppen för alla oavsett bakgrund och att fokusera på just språken var för att se förbi olikheter och försöka ena Gällivare till ett vi.
När vi diskuterar så slår det mig hur viktigt det är att sätta etikett på saker och uttala saker högt.. Jag tror dock att det ibland som “minoritet” kan vara krävande och läskigt att “använda” sin egen identitet och sitt uttryck för att påverka och bilda opinion. Att kapitulera inför tanken att ens eget subjekt är ett politiskt ställningstagande i andras ögon. Jag anser att det är viktigt att ha trygga zoner för människor inom minoritetsgrupper att ladda om, knyta an och lära sig mer om varandra. Gällivare minoritetspråkfestival var i mina ögon en sådan trygg zon. Jag hoppas att det kommer att fortsätta som ett årligt event och växa år för år för att ha plats att rymma regionens rika mångfald. Som Julia sa: vi har mycket att vara stolta över och bevara tillsammans.
